Att återvända...

Det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer hem från USA (spelar nästan ingen roll vilken stad det är) så går jag in i en liten mini-depression och jag tvivlar på om jag gjort rätt som ändå valt Europa. Ingenting är hugget i sten såklart men vi är otroligt priviligerade inom EU som kan välja och vraka ganska fritt när det gäller var vi vill leva och bo. Så fort det istället handlar om USA eller Kanada så blir det genast med komplicerat.
 
Jag älskar Stockholm och jag älskar att ha min familj i närheten. Det när någonting jag inte tar förgivet då det inte alls var fallet de sista 12 åren när jag bodde utomlands. Samtidigt tänds den där äventyrslusten inom mig varje gång jag åker över till USA för att jobba eller umgås med vänner. Väl hemma igen känner jag mig klaustrofobisk och instängd. Gatorna inne i Stockholm känns trånga och små och jag hör en liten röst innuti mig viska, "är äventyret slut nu?" Är det här jag ska slå mig ner? Är det här jag ska betala oskälig hyra eller betala av ett bolån för en alldeles för liten lägenhet tills jag dör?
 
Jag går liksom in i en dimma där jag inte riktigt orkar svara på pigga sms eller hänga med i chatten på facebook. Jag ligger i sängen och slötittar på hemnet-appen och Pinterest omvartannat och försöker reda ut vad jag känner och vill. Jag vill rusa fram och pausa livet, på samma gång. Jag älskar ju å ena sidan vardagsrutiner. Jag tycker om trygghet och att veta exakt vad som händer runt hörnet... men å andra sidan tröttnar jag lätt och vill ut och se och uppleva mer. Jag vill skaka om och vända upp och ner på livet. Jag vill lära mig nya saker och utforska nya kvarter.
 
I Chicago hyrde jag och James en lägenhet som jag komiskt nog haft bilder på sparade på Pinterest, långt innan den här resan! Lägenheten tillhör Yana som bloggar och är allmänt supercool. Hennes lägenhet var verkligen helt enligt både min och James smak och James sa med en gång när vi kom in att han önskade att han kunde träffa henne.
 
Chicago överaskade mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men det är verkligen en fin stad som ligger otroligt fint vid den sydvästra änden av Lake Michigan. Staden bjöd på strålande väder (det hjälper alltid), glada trevliga människor och en fantastiskt fin skyline. I det stora hela påminde Chicago mycket om Vancouver i Kanada. Jag åker hemskt gärna tillbaka... och allra helst hade jag inte åkt därifrån alls. Precis som jag, om jag fick välja, aldrig hade lämnat Vancouver heller... eller Los Angeles eller New York för den delen. Hjärtat blöder varje gång jag åker tillbaka till flygplatsen för att återvända till Europa samtidigt som jag ju intalat mig själv i så många år att jag inte vill bo i USA.
 
Det hjälper väl inte heller förstås att jag nu sitter i ett gråmulet Stockholm som inte verkar bli varmare än 21 grader på sommaren och är väl medveten om att snart är det vinter igen. Den här sommaren är min första i Sverige sen jag gick på gymnasiet och jag saknar redan London och "riktig" sommar som börjar redan till Påsk och håller i sig långt in i september. Hur vet man att man väljer rätt? Hur vet man vad som är hemma?

Allt skulle ju bli något annat

Det känns som att jag gått omkring i en dimma av förvirring de senaste veckorna. Jag har verkligen duckat för allt som känts jobbigt och nervöst och bara fokuserat på en dag i taget. Det har gjort att jag nu när jag bara har några timmar kvar till sommarens USA-resa är mindre förberedd än jag är i vanliga fall. Jag måste fortfarande packa och jag har en lång Att göra-lista att beta av innan flyget går. Det är inte likt mig och i flera veckor har jag nästan levt mitt liv utanför min egen kropp. Jag har gett upp saker som egentligen är viktiga för mig och har satt mitt liv på paus medan dagarna bara tickat förbi. För ett par månader sedan fick jag magsår och jag sover dåligt igen. Det har verkligen inte blivit den vår och försommar som jag trodde det skulle bli.
 
Jag har så många saker som står på tur, saker jag vet att jag vill göra, men ändå gör jag inget av det. Det frustrerar mig att jag inte kan ta mig samman och trycka på någon slags power-knapp. Jag behöver ta ett skutt framåt för att känna att det händer något nu.
 
 
Lite av räddningen den här våren har i alla fall varit simhallen. Hade inte jag och min bror gått och simmat 1-2 gånger per vecka och verkligen hållt fast vid den rutinen så hade stressen som ligger och skaver totalt slagit ut allt annat i mitt liv. Jag kan känna en hård knut av oro och stress som ligger och växer i magen hela dagen innan jag och P träffas utanför badhuset och samma sekund som jag tar första simtaget så känner jag hur det släpper. Under den timmen som jag simmar är det som att tankarna svävar i luften framför mig istället för att de skaver och även om jag ibland snuddar vid samma saker som stressar mig i vanliga fall så känner jag att jag har bättre kontroll. Hela kvällen efteråt känns kroppen trött på helt rätt sätt och det går bättre att sova. Kunde jag spara den känslan i en liten ask och bära den med mig skulle vardagen vara lite lättare just nu.
 
Jag har verkligen lovat mig själv att så som jag mår nu, så vill jag aldrig må igen.