Look Skyward

Trots seg förkylning (bröt ut i söndags och vägrar ge med sig) så har jag hunnit med imponerande mycket idag! Jag har handlat, hunnit med en sväng inne på H&M, gjort egen pizzasallad, bakat veganska Jaffacakes, diskat och pratat i telefon i nästan tre timmar med en vän i Boston. Egentligen skulle jag ha tvättat också men missade min bokade tid i tvättstugan medan jag pratade i telefon och ville inte avbryta samtalet då det är ganska sällan vi hinner med mer än sms eller meddelanden på twitter. Det var värt uppoffringen och jag tänker istället att jag tar tvätten i morgon bitti när ingen annan vill gå upp och tvätta i alla fall.
 
Igår kväll låg jag helt utslagen i sängen efter en tuff arbetsdag och halvsov samtidigt som jag tittade på klassikern Juno. Hade inte sett den på länge och fick plötsligt för mig att jag skulle se den igen. Musiken är så underbar och jag älskar den torra humorn. Ikväll såg jag något helt annat, nämligen den helt nya SKYWARD
 
 
Det är pilotavsnittet som just nu finns tillgängligt på amazon.com och amazon.co.uk och det är gratis att titta. Avsnittet är tillgängligt i alla länder och karaktären Ira spelas av min kära vän Griffin Kunitz. Jag håller verkligen tummarna för att pilotavsnittet leder till att de får spela in resten av säsongen då Griffin och de andra barnen är fantastiskt duktiga. Griffin och hans tvillingbror Aaron spelade i många år Johnny DiMera i Våra Bästa År, på TV3. Griffin är lika duktig trollkarl som han är skådespelare och jag har skrattat så mycket åt honom när han underhållit folk på Disneyland med sina trolleritricks eller när han och Aaron har puttat varandra i poolen hemma i deras trädgård.
 
Hoppas, hoppas, hoppas att Amazon plockar upp serien och att Skyward får fortsätta säsongen ut!

Sanningen

Fick en otroligt viktig påminnelse i morse om vikten av att inte låta osäkerhet eller negativa tankar springa iväg med hela ens världsbild. För så lätt är det när tvivel drar åt sig mer och mer mental energi och äter sig igenom allt annat. Hjärnan rusar i förväg och bygger upp hinder tvärs över öppna vägar och låser dörrar som egentligen står på glänt.

Varje kväll tar jag tid till att varva ner och samla mig själv. Jag identifierar tankarna och släpper taget. Jag släpper snöret och låter tanken lösas upp och flyta iväg, helt utan att döma mig själv eller tanken. Det är svårt och i början nästintill omöjligt om man som jag är besatt av att behålla kontrollen och hårdgranska allting. Men jag övar och arbetar aktivt på att bli bättre på att inte släpas med när hjärnan konstruerar spöken av allt som någonsin hänt eller sagts (speciellt om man ligger vaken kl. 03.45... varför hoppar alla saker man någonsin sa i fjärde klass upp som gubben i hjärnlådan just då?) men igår var jag halvvägs till Hopplösheten lagom till läggdags. Det börjar med något litet, en tyst liten viskning i bakhuvudet om någonting jag inte kan kontrollera eller inte anser mig själv gjort bra nog. Det gnager där ett tag, kliar under huden och vill ha uppmärksamhet... Just igår var det en sak jag missat att dubbelkolla, en praktisk sak helt enkelt som jag tyckte jag varit dum som jag inte försäkrat mig om hade gått igenom som det skulle. Jag hade inte missat att göra min del egentligen, men ändå höll jag mig själv ytterst ansvarig när jag upptäckte att det i alla fall inte riktigt var helt färdigt. Tankarna snurrade på och jag byggde en arme av negativa konsekvenser och färglade mentala orosmoln i mörkgrått och svart. Hela dagen lät jag min hjärna slita i min verklighet tills tusen olika tankemönster hade bildats och fått fritt spelrum att bryta ner min självkänsla och mitt humör. Där och då var jag så självkritisk och hjärnan byggde på så snabbt med olika tankar och konsekvenser att jag inte alls reflekterade över hur lite av denna katastrof som jag faktiskt var del av eller kunde påverka.

Det var inte förrän i morse när telefonen ringde och jag hörde en helt annan världsdel i bakgrunden som jag blev som tillbakakastad till här och nu och fick perspektiv. Nuet var det enda nu jag hade och alla katastrofala konsekvenser av min självutnämna oduglighet hade aldrig formats eller fått liv. Hur ofta skapar vi själva vår oro? Hur ofta skaver tankarna i huvudet utan att vi riktigt vågar sitta helt stilla med dem och observera dem för exakt vad de är istället för att rusa vidare med nästa och nästa? Hur ofta försöker vi att distrahera oss själva med ny information eller information som vi intalar oss själva stärker den uppfattning vår hjärna redan rusat iväg med? Hur ofta sitter vi och riktigt stannar upp tillsammans med våra tankar för att ta reda på om de är sanna eller inte?
 
Jag vet mitt svar.
 
 
Jag bar i alla fall lättnaden med mig resten av dagen. Samtalet var som vanligt en vild blandning av kreativa ideer, skratt och erkännanden av rädslor med familjära pauser för vardagsbestyr och indhandlingar, i en helt annan tidszon och på en helt annan kontinent. Nu ska jag i alla fall göra en sallad att ta med till jobbet i morgon och ta fram en svart klänning som ska strykas. I morgon är det exakt ett år sedan jag förlorade mannen som var så mycket pappa för mig som en man någonsin kan vara. En man som lovade att hela världen var min och att han stolt skulle stötta varje steg jag tog. Tillslut var det cancer som tog honom men jag tar fortfarande varje steg och andetag, i hans ära.

Favoritpoddarna

Podcasts har revolutionerat mitt liv tror jag! Helt perfekt när man inte vill titta på en video på Youtube, man sitter fel till för att läsa en bok och man känner för något annat än en ljudbok. Det finns så fantastiskt många bra podcasts att välja på just nu och det finns något så fint i att vem som helst egentligen kan ta en häftig podcast-ide och dela den med världen. Just för att det finns så mycket att välja på är det dock ibland svårt att veta var man ska börja. Jag har i alla fall fyra favoriter som jag kommer tillbaka till vecka efter vecka och tillslut känns personerna bakom nästan som vänner som man delar sin vecka med.
 
1. Adam & Kompani (Adam Alsing, Daniel Breitholtz, Vanessa Falk)
Podden jag lyssnat på längst och den enda där jag gått tillbaka och lyssnat på alla avsnitt igen, från början. Jag är möjligtvis inte helt oberoende då jag har i alla fall tre nuvarande eller f.d kollegor som har varit med i podden. En humorpodd som genuint piggar upp vilken dag, powerwalk eller soffkväll som helst. Adam, Daniel och Vanessa gör mig på gott humör varje vecka och jag går riktigt och längtar efter nästa avsnitt varje vecka. Eftersom de inte klipper podden så får lyssnaren verkligen ta del av ett genuint oredigerat samtal mellan tre vänner med allt vad det innebär. De blandar ämnen högt och lågt och det kan vara personliga saker eller reflektioner över saker som hänt den senaste veckan. Jag lyssnar på Spotify-appen eller Apples Podcasts-app. Nya avsnitt varje tisdag.
 
2. Mads og Monopolet (P3 Danmark) / Dilemma (Bauer Media Sverige)
Detta är egentligen två olika poddar men ett och samma tips. Den första, Mads og Monopolet är det danska originalet och ett radioprogram som sänds på danska P3 som sen klipps om till podcast. Programledare Mads har en panel i studion som består av en mix av artister, mediaprofiler, politiker, sportprofiler och komiker. Panelen är olika varje vecka och de danska lyssnarna mailar eller ringer in med olika dilemman de behöver hjälp med. Det kan vara ganska bisarra nästan såpopera-liknande saker eller enklare saker som hur man hanterar en granne som beter sig illa eller huruvida det är en bra idé att skriva på sitt CV att man varit värdinna på Swinger-klubb. Dilemma är den svenska motsvarigheten och ett radioprogram på Mix Megapol med exakt samma format som den danska, men på svenska förstås. Även Dilemma finns som podcast via Radioplay-appen eller på radioplay.se och genom Apples podcasts-app (där även Mads og Monopolet finns om man som jag, talar danska).
 
 
3. Under the Skin with Russell Brand
Trots att Russell är lite lugnare och mer sansad i denna podcastserie än vad han ofta är på standup-scenen ska man nog i alla fall fatta i alla fall lite av "grejen" med Russell för att kunna lyssna och ta till sig det han och hans gäster förmedlar. Ogillar man honom från början är det bättre att skippa hans poddar helt enkelt men om man ger honom en chans så finns det verkligen så många viktiga ämnen som behandlas i dessa avsnitt. Han bjuder in olika gäster som hjälper honom att diskutera och utforska livets sanningar, mindfulness, terror, politik och spirualitet. Avsnitten är ganska långa (några av dem över en timme långa) men helt klart värt det om man vill utmana sig själv och se närmare på den tomma och bortvända värld vi skapat runt omkring oss själva. Nya avsnitt kommer vanligtvis på onsdagar och jag lyssnar på den via Apples podcasts-app.
 
4. The Debrief (Bauer Media UK)
Tessa och Stevie är två vänninor som varje vecka ger vuxenvärld-tips. Målgruppen är nog egentligen några år yngre än vad jag är men jag älskar deras ton och humor och skrattar högt varje gång jag lyssnar! De börjar varje avsnitt med att dela med sig av en vuxenpoängsgivande sak de gjort veckan innan och som ung vuxen (som jag fortfarande anser mig själv vara på många sätt) känner man igen sig i så mycket. De har ett tema per avsnitt, som t.ex hur man sover bättre, hur man blir mer självsäker på jobbet, hur man kommer över en rädsla eller som i senaste avsnittet; hur man överlever någon annans bröllop. Allt är levererat med en rejäl dos humor och de bjuder verkligen på sig själva. Podden är producerad av Bauer Media i London och är på engelska.

En gammal vän

Just nu känns det som att jag levet på lånad energi och måste illa kvickt komma på hur jag ska framkalla samma gnista i mig själv. I morgon börjar jag min utmaning som fyrtornet i mitt liv satt reglerna för. Alla electronics, alltså datorn, iPaden och telefonen ska bannlysas från sovrummet under kvälls- och nattetid och jag ska ta 40 minuter varje dag till att meditera och varva ner. Han är övertygad om att ska någonting ske i mitt liv så ska det vara ett projekt jag kan projektleda och få människor på denna jord känner mig så väl och ser rakt igenom mig på det sättet han gör. Det innebär att jag också litar på hans infall och förstår att om han tror att det är det som krävs för att i alla fall börja arbeta med mina sömnproblem, så är det så vi ska göra det. 21 dagar senare så får vi se om det gett effekt. Hur som helst ska jag skriva dagbok under tiden och verkligen göra mitt bästa för att inte bara låta min hjärna styra mig, utan faktiskt bestämma vad jag vill också.
 
För att förbereda mig inför utmaningen så har jag laddat ner en app som jag brukade använda mycket förra året men som av någon anledning inte hamnade på telefonen när jag bytte jobb och fick ny iPhone. Appen heter Calm och jag har också deras bok, Calm - calm the mind, change the world. Appen (och även deras hemsida) fungerar som en timer men har också så kallade "guided meditation"-program att välja bland. Man kan också välja bakgrundsljud som t.ex regn, vågor eller vind som blåser genom en åker om man bara vill ha något att slappna av till. Nu har jag dammat av kontot igen och ser fram emot att tjuvstarta med en 5-minuters session ikväll innan jag går och lägger mig. 
 
Bild från calm.com
 
Innan det är dags att varva ner för kvällen så ska jag gå och handla ingredienserna till en vegansk version av Flygande Jakob och förbereda lunchlådor till den kommande jobbveckan. Efter jobbet i morgon ska jag gå och simma och förhoppningsvis hinner jag sitta kvar i bastun en stund också. Jag är tacksam för att helt slippa "måndags-ångest" med mitt nuvarande jobb och ser alltid fram emot att komma in till kontoret. I höst får jag varva kontoret med nya spännande sidoprojekt som riktigt får det att kittla till i magen när jag tänker på dem! Jag kommer så ofta på mig själv med att inte göra saker för att jag inte riktigt vågar lita på min egen förmåga. Till min stora förskräckelse så litar dock J alldeles hundratioprocentigt på just min förmåga och då kan jag ju inte dra i nödbromsen. Jag litar ju på hans omdöme och då finns det ju ingen anledning att inte lita på mig själv.
 
Det ska bli som jag vill. Det har jag bestämt.

När något tar slut

Jag har alltid älskat känslan av en nystart. Som barn tyckte jag alltid det mysigaste och vackraste med sommarlovets sista dagar var att få längta till en ny skoltermin och känna och klämma på nya höstskor och en ryggsäck som aldrig använts tidigare. Att få nya pennor i skolan var en höjdpunkt varje år och den fina helt oanvända loggboken med vita, tomma blad kunde fyllas med vad som helst. Det var ju det som var så vackert - allting låg framför mig.
 
Som vuxen har jag mest varit rädd för den sortens nystart som inneburit något slags avslut, och det är väl alla. Finns ingenting nytt som kan börja utan att någonting annat dör först och jag ser nu att jag tagit många beslut de senaste åren baserat på rädsla. Jag har krånglat mig runt, över och under de djupa, svarta hål som uppenbarat sig och aldrig tagit tag i varför jag känner som jag känner eller vågat lita på att det finns någonting annat på andra sidan. Efter en sommar med en av de personer som inspirerar mig mest och som vågar tala mer sanning än någon annan jag känner så är jag redo att säga farväl till det som måste ligga bakom mig - och oss, och blicka framåt. Medan jag varit upptagen med att hoppa hage och leka inte nudda mark runt allt som jag trott skulle kunna förgöra mig har jag helt tappat fokus. Jag har glömt vad jag vill och var jag vill komma. Jag har glömt att livet ju är här och nu och om jag inte lever det för mig själv, vad gör jag då med det? J bad mig sätta upp några kategorier av viktiga grundpelare i mitt liv och vad jag vill att de ska bestå av. Det faktum att jag knappt kunde traggla mig igenom övningen var skrämmande men också del i mitt uppvaknande. Han fick mig att öppna ögonen för hur livrädd jag är och har varit, för att etablera mig själv i mitt eget sammanhang. Istället har jag ursäktat min egen existens för mig själv och hoppats på att det stora i livet, det där som vänder upp och ner på hela ens värld, skulle visa vägen en dag. Men det handlar inte om det och definitivt inte på att distrahera sig själv medan man väntar. Det handlar om alla tusentals pyttesmå steg och val, varje dag, och var man vill att vägen ska leda.
 
För första gången måste jag våga blicka innåt. Jag har sökt efter svar på alla andra ställen.
 
 
 
Jag är tillbaka i Stockholm. Sommaren är slut, även om augusti precis bara har börjat och genom fönstret ser jag den upplysta kontorsbyggnaden på andra sidan parken. Den reser sig stolt mellan de gräna trädkronorna och väntar på måndagsmorgonen då så många av oss är tillbaka efter semestern. Pennorna på skrivbordet är de samma förstås men det känns i alla fall lite som sommarlovets sista dag innan en ny termin. Jag kokar brocolli till min tofu-gryta med mango och kokosmjölk och förbereder matlåda till lunchen i morgon. Jag har nybäddat i sängen och simkläderna packade i ryggsäcken - redo för simhallen efter jobbet. Precis som vanligt fast inte alls, för jag känner varje medvetet och ärligt val i hela kroppen. Jag vågar lyssna på varje litet ja och varje litet nej min kropp sender mig och jag vågar vara vaken.