Att återvända...

Det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer hem från USA (spelar nästan ingen roll vilken stad det är) så går jag in i en liten mini-depression och jag tvivlar på om jag gjort rätt som ändå valt Europa. Ingenting är hugget i sten såklart men vi är otroligt priviligerade inom EU som kan välja och vraka ganska fritt när det gäller var vi vill leva och bo. Så fort det istället handlar om USA eller Kanada så blir det genast med komplicerat.
 
Jag älskar Stockholm och jag älskar att ha min familj i närheten. Det när någonting jag inte tar förgivet då det inte alls var fallet de sista 12 åren när jag bodde utomlands. Samtidigt tänds den där äventyrslusten inom mig varje gång jag åker över till USA för att jobba eller umgås med vänner. Väl hemma igen känner jag mig klaustrofobisk och instängd. Gatorna inne i Stockholm känns trånga och små och jag hör en liten röst innuti mig viska, "är äventyret slut nu?" Är det här jag ska slå mig ner? Är det här jag ska betala oskälig hyra eller betala av ett bolån för en alldeles för liten lägenhet tills jag dör?
 
Jag går liksom in i en dimma där jag inte riktigt orkar svara på pigga sms eller hänga med i chatten på facebook. Jag ligger i sängen och slötittar på hemnet-appen och Pinterest omvartannat och försöker reda ut vad jag känner och vill. Jag vill rusa fram och pausa livet, på samma gång. Jag älskar ju å ena sidan vardagsrutiner. Jag tycker om trygghet och att veta exakt vad som händer runt hörnet... men å andra sidan tröttnar jag lätt och vill ut och se och uppleva mer. Jag vill skaka om och vända upp och ner på livet. Jag vill lära mig nya saker och utforska nya kvarter.
 
I Chicago hyrde jag och James en lägenhet som jag komiskt nog haft bilder på sparade på Pinterest, långt innan den här resan! Lägenheten tillhör Yana som bloggar och är allmänt supercool. Hennes lägenhet var verkligen helt enligt både min och James smak och James sa med en gång när vi kom in att han önskade att han kunde träffa henne.
 
Chicago överaskade mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men det är verkligen en fin stad som ligger otroligt fint vid den sydvästra änden av Lake Michigan. Staden bjöd på strålande väder (det hjälper alltid), glada trevliga människor och en fantastiskt fin skyline. I det stora hela påminde Chicago mycket om Vancouver i Kanada. Jag åker hemskt gärna tillbaka... och allra helst hade jag inte åkt därifrån alls. Precis som jag, om jag fick välja, aldrig hade lämnat Vancouver heller... eller Los Angeles eller New York för den delen. Hjärtat blöder varje gång jag åker tillbaka till flygplatsen för att återvända till Europa samtidigt som jag ju intalat mig själv i så många år att jag inte vill bo i USA.
 
Det hjälper väl inte heller förstås att jag nu sitter i ett gråmulet Stockholm som inte verkar bli varmare än 21 grader på sommaren och är väl medveten om att snart är det vinter igen. Den här sommaren är min första i Sverige sen jag gick på gymnasiet och jag saknar redan London och "riktig" sommar som börjar redan till Påsk och håller i sig långt in i september. Hur vet man att man väljer rätt? Hur vet man vad som är hemma?

Allt skulle ju bli något annat

Det känns som att jag gått omkring i en dimma av förvirring de senaste veckorna. Jag har verkligen duckat för allt som känts jobbigt och nervöst och bara fokuserat på en dag i taget. Det har gjort att jag nu när jag bara har några timmar kvar till sommarens USA-resa är mindre förberedd än jag är i vanliga fall. Jag måste fortfarande packa och jag har en lång Att göra-lista att beta av innan flyget går. Det är inte likt mig och i flera veckor har jag nästan levt mitt liv utanför min egen kropp. Jag har gett upp saker som egentligen är viktiga för mig och har satt mitt liv på paus medan dagarna bara tickat förbi. För ett par månader sedan fick jag magsår och jag sover dåligt igen. Det har verkligen inte blivit den vår och försommar som jag trodde det skulle bli.
 
Jag har så många saker som står på tur, saker jag vet att jag vill göra, men ändå gör jag inget av det. Det frustrerar mig att jag inte kan ta mig samman och trycka på någon slags power-knapp. Jag behöver ta ett skutt framåt för att känna att det händer något nu.
 
 
Lite av räddningen den här våren har i alla fall varit simhallen. Hade inte jag och min bror gått och simmat 1-2 gånger per vecka och verkligen hållt fast vid den rutinen så hade stressen som ligger och skaver totalt slagit ut allt annat i mitt liv. Jag kan känna en hård knut av oro och stress som ligger och växer i magen hela dagen innan jag och P träffas utanför badhuset och samma sekund som jag tar första simtaget så känner jag hur det släpper. Under den timmen som jag simmar är det som att tankarna svävar i luften framför mig istället för att de skaver och även om jag ibland snuddar vid samma saker som stressar mig i vanliga fall så känner jag att jag har bättre kontroll. Hela kvällen efteråt känns kroppen trött på helt rätt sätt och det går bättre att sova. Kunde jag spara den känslan i en liten ask och bära den med mig skulle vardagen vara lite lättare just nu.
 
Jag har verkligen lovat mig själv att så som jag mår nu, så vill jag aldrig må igen.

När det inte går att somna

Klockan hann bli långt efter 02 i morse innan jag somnade. Allt snurrade varv på varv i huvudet och tillslut tände jag lampan vid sängen och bestämde mig för att skriva av mig i min "Can't Sleep Write Now"-dagbok. Den är perfekt för nätter när man behöver en urladdning eller bara tidsfördriv innan man försöker sova igen. Ofta använder jag de blanka dagbokssidorna för att fritt skriva ner det som ligger och skaver i huvudet men det finns också listor på olika teman eller frågeställningar i boken som man kan besvara. På varje sida fyller man i vilket datum det är och vad klockan är. Det är fascinerande att gå tillbaka genom dagboken ibland. Man skriver ofta andra saker mitt i natten, än man hade gjort på dagen.
 
 
När klockan sen ringde vid halv 8 tyckte jag i alla fall att jag kommit lindrigt undan. Jag kände mig förvånansvärt pigg och kokade havregrynsgröt till frukost som jag åt med färska jordgubbar och cashewnötssmör. Det var inte förrän efter lunch som jag egentligen började märka av att jag nuförtiden sover fler timmar än vad jag brukade. I många år var kroppen van vid att sova 3-4 timmar per natt men riktigt så är det inte längre även om jag haft problem med sömnen igen nu de senaste veckorna. Igår vad första gången sen flytten tillbaka till Sverige som jag övervägde att ta sömnpiller, något som jag gjorde varje natt i en lång period.
 
När brorsan ringde för att höra om vi skulle träna efter jobbet så hann jag tveka i 0.2 sekunder innan jag sa ja. Det var frestande att säga nej och bara gå hem och sova middag på soffan men jag visste att jag skulle ångra det också. Ibland är det skönt förstås men ofta slutar det med att jag sover lite för länge och känner mig alldeles matt och dåsig efteråt. Det blev ett ryggpass med lite cardio istället och det var jag glad för när det var färdigt, såklart. Det där om att man bara ångrar pass man hoppar över är verkligen sant.
 
Nu är det dags igen och jag hoppas verkligen, verkligen att jag kan somna i rimlig tid nu. Egentligen skulle jag ha lagt undan datorn och telefonen och avslutat kvällen med läsning istället så hade det säkert varit lättare att komma till ro men det får bli en annan dag.

Throwback...

Hela veckan har jag laddat för fredag - min kväll då jag ser det nya avsnittet av Riverdale på Netflix. Hela veckan. Inte en enda dag went by utan att jag påminde någon kollega om att på fredag hurrni, då ska jag mysa ner mig i soffan, laga god mat, bubbla vatten med päronsmak i min mest älskade ägodel (min sodastreamer) och titta på Riverdale.
 
Trodde jag... men ser ut att vara säsongsuppehåll. Så typiskt när man verkligen längtat efter något så mycket. Riverdale påminner mig om Pretty Little Liars på det sättet att det krävs lite hjärnaktivitet efter varje avsnitt för att sortera alla intryck och stämma av sina egna teorier med var som fortfarande är möjligt. Samtidigt är den vackert producerad och smart. Jag fastnade med en gång endast några sekunder in i pilotavsnittet och bara nu när jag skriver om den så längtar jag igen efter nästa avsnitt!
 
För att rädda min fredagskväll så läste jag på om nya Pirates of the Caribbean-filmen som har premiär om bara några veckor och jag visste ju att Henry, Will och Elizabeths son skulle dyka upp men hade inte reflekterat över vem som skulle spela honom. När jag insåg hastigt och lustigt att det var Brenton Thwaites så höll jag på att ramla av soffan. Lillkillen från Blue Lagoon: The Awakening?! Superroligt för honom att det tuffat på så bra men oj vad jag plötsligt kände mig gammal. Hur som helst så kommer det bli helt perfekt det där för visst sjutton är han ganska lik Orlando Bloom och redan 2011/2012 var han en hejare på att både simma och ta av sig tröjan...
 
 
 Brenton här med tröja... tyvärr. Han är precis som jag född 89, så jag får fortfarande ha en liten crush på honom tänker jag.
 
Höjdpunkten när det kommer till femte Pirates-filmen är ju fortfarande Johnny Depp såklart. Första filmen såg jag fem gånger på bio när den precis var ny. Anar att jag kanske nöjer mig med att se den här nya en (eller två) gånger men lovar ingenting. Den kanske är superbra? Vägrar ha fördomar bara för att det är film nr fem. T.ex tycker jag att fjärde Pirates-filmen var bättre än nr två så man vet aldrig.
 
Hur som helst så slutade min fredagskväll med att jag var tvungen att se Blue Lagoon: The Awakening (viktigt! Finns ju två andra Blue Lagoon-filmer som man inte vill förväxla denna version med!) igen after all these years. Den finns på Netflix och jag hade glömt att den är ganska R-rated för att vara en tonårsfilm. Satte nästan mina fredags-tacos i halsen vid ett par tillfällen. Blev också nykär i ett par låtar från soundtracket som jag inte heller lyssnat på sen tidigt 2000-tal, t.ex I Do av Dave Thomas Junior som ju är så fin!
 
 
Lördagen lider i alla fall mot sitt slut nu och jag har hunnit städa, komma ifatt med disken, lyssnat på David Batras podd och körde ett gympass innan middagen på lilla gymmet längre ner på gatan. Det var helt tomt och jag kunde skratta högt åt mina poddar mellan övningarna. Älskar när jag har gymmet för mig själv och det händer aldrig på stora gymmet dit jag går mest. Sen körde jag kylskåpsrensning till middag vilket resulterade i en toppengod wok. Har också hunnit rensa hårddisken på datorn, lagt över en massa på min externa hårddisk och bokat tvättstugan. Tänk om man kunde vara så produktiv varje dag?

Vecka 1, dag 7

Det gör ont i magen på mig när jag tänker på den ensamhet och utanförskap som måste finnas för att någon ska komma till en punkt där de inte har mer att leva för än tanken på att i något störres namn, dö. Nu vet vi ju inte så mycket om denna man och hans motivation, om det var spontant eller planerat... men vi vet att han stal barn från mammor och pappar, någons son och någons dotter. För alltid. För vaddå? För att sätta skräck i oss? För att slå sönder ett tryggt samhälle från insidan? För att protestera mot det han vägrat lämna när han fick domen om utvisning? Man fylls av sorg och frågor och man har inga svar och ingenting man kan ge de familjer han slitit sönder med sin vansinnesfärd genom Stockholm.
 
Det kändes extra bra att få krama om min lillebror idag och samtidigt känner jag mig så ledsen för de anhöriga till fredagens offer som står tomhänta nu.
 
Lördag morgon stod jag 06.45 nere i tvättstugan och tittade ut genom källarfönstren på ett trött och grådisigt Stockholm. Det duggregnade uppgivet medan jag gick på tysta gator till ICA Maxi för att köpa frukost. Alla morgonpigga i butiken var dämpade och tysta i gångarna och ett försiktigt "visst fixar vi det här?" hängde som i luften. När söndag morgon kom så badade Stockholm i solsken och jag promenerade tillbaka in till stan. Det kändes som en helt ny och en alldeles gammal stad på samma gång.
 
Före middagen mötte jag min bror vid gymmet och vi tog ut oss rejält i de för en gångs skull halvtomma lokalerna. Efteråt lagade vi biff med bambuskott till middag samtidigt som vi lagade kyckling i ugnen till nästa veckas matlådor. Vi tittade på Planet Earth och mindes gamla svenska band och hits från tidigt 2000-tal och tittade på gamla musikvideor. Det är sådana här kvällar jag känner enorm tacksamhet för fina syskonrelationer och det faktum att vad man än vill ge sig in i så finns det alltid någon som hakar på och hejar på!
 
I morgon blir det jobb uppe på kontoret innan simhallen för en timmes simning och sen eventplanering inför sommaren. Med ett så pass bra träningspass i ryggen känner jag mig redo för ytterligare en utmaningsvecka.