När det inte går att somna

Klockan hann bli långt efter 02 i morse innan jag somnade. Allt snurrade varv på varv i huvudet och tillslut tände jag lampan vid sängen och bestämde mig för att skriva av mig i min "Can't Sleep Write Now"-dagbok. Den är perfekt för nätter när man behöver en urladdning eller bara tidsfördriv innan man försöker sova igen. Ofta använder jag de blanka dagbokssidorna för att fritt skriva ner det som ligger och skaver i huvudet men det finns också listor på olika teman eller frågeställningar i boken som man kan besvara. På varje sida fyller man i vilket datum det är och vad klockan är. Det är fascinerande att gå tillbaka genom dagboken ibland. Man skriver ofta andra saker mitt i natten, än man hade gjort på dagen.
 
 
När klockan sen ringde vid halv 8 tyckte jag i alla fall att jag kommit lindrigt undan. Jag kände mig förvånansvärt pigg och kokade havregrynsgröt till frukost som jag åt med färska jordgubbar och cashewnötssmör. Det var inte förrän efter lunch som jag egentligen började märka av att jag nuförtiden sover fler timmar än vad jag brukade. I många år var kroppen van vid att sova 3-4 timmar per natt men riktigt så är det inte längre även om jag haft problem med sömnen igen nu de senaste veckorna. Igår vad första gången sen flytten tillbaka till Sverige som jag övervägde att ta sömnpiller, något som jag gjorde varje natt i en lång period.
 
När brorsan ringde för att höra om vi skulle träna efter jobbet så hann jag tveka i 0.2 sekunder innan jag sa ja. Det var frestande att säga nej och bara gå hem och sova middag på soffan men jag visste att jag skulle ångra det också. Ibland är det skönt förstås men ofta slutar det med att jag sover lite för länge och känner mig alldeles matt och dåsig efteråt. Det blev ett ryggpass med lite cardio istället och det var jag glad för när det var färdigt, såklart. Det där om att man bara ångrar pass man hoppar över är verkligen sant.
 
Nu är det dags igen och jag hoppas verkligen, verkligen att jag kan somna i rimlig tid nu. Egentligen skulle jag ha lagt undan datorn och telefonen och avslutat kvällen med läsning istället så hade det säkert varit lättare att komma till ro men det får bli en annan dag.

Throwback...

Hela veckan har jag laddat för fredag - min kväll då jag ser det nya avsnittet av Riverdale på Netflix. Hela veckan. Inte en enda dag went by utan att jag påminde någon kollega om att på fredag hurrni, då ska jag mysa ner mig i soffan, laga god mat, bubbla vatten med päronsmak i min mest älskade ägodel (min sodastreamer) och titta på Riverdale.
 
Trodde jag... men ser ut att vara säsongsuppehåll. Så typiskt när man verkligen längtat efter något så mycket. Riverdale påminner mig om Pretty Little Liars på det sättet att det krävs lite hjärnaktivitet efter varje avsnitt för att sortera alla intryck och stämma av sina egna teorier med var som fortfarande är möjligt. Samtidigt är den vackert producerad och smart. Jag fastnade med en gång endast några sekunder in i pilotavsnittet och bara nu när jag skriver om den så längtar jag igen efter nästa avsnitt!
 
För att rädda min fredagskväll så läste jag på om nya Pirates of the Caribbean-filmen som har premiär om bara några veckor och jag visste ju att Henry, Will och Elizabeths son skulle dyka upp men hade inte reflekterat över vem som skulle spela honom. När jag insåg hastigt och lustigt att det var Brenton Thwaites så höll jag på att ramla av soffan. Lillkillen från Blue Lagoon: The Awakening?! Superroligt för honom att det tuffat på så bra men oj vad jag plötsligt kände mig gammal. Hur som helst så kommer det bli helt perfekt det där för visst sjutton är han ganska lik Orlando Bloom och redan 2011/2012 var han en hejare på att både simma och ta av sig tröjan...
 
 
 Brenton här med tröja... tyvärr. Han är precis som jag född 89, så jag får fortfarande ha en liten crush på honom tänker jag.
 
Höjdpunkten när det kommer till femte Pirates-filmen är ju fortfarande Johnny Depp såklart. Första filmen såg jag fem gånger på bio när den precis var ny. Anar att jag kanske nöjer mig med att se den här nya en (eller två) gånger men lovar ingenting. Den kanske är superbra? Vägrar ha fördomar bara för att det är film nr fem. T.ex tycker jag att fjärde Pirates-filmen var bättre än nr två så man vet aldrig.
 
Hur som helst så slutade min fredagskväll med att jag var tvungen att se Blue Lagoon: The Awakening (viktigt! Finns ju två andra Blue Lagoon-filmer som man inte vill förväxla denna version med!) igen after all these years. Den finns på Netflix och jag hade glömt att den är ganska R-rated för att vara en tonårsfilm. Satte nästan mina fredags-tacos i halsen vid ett par tillfällen. Blev också nykär i ett par låtar från soundtracket som jag inte heller lyssnat på sen tidigt 2000-tal, t.ex I Do av Dave Thomas Junior som ju är så fin!
 
 
Lördagen lider i alla fall mot sitt slut nu och jag har hunnit städa, komma ifatt med disken, lyssnat på David Batras podd och körde ett gympass innan middagen på lilla gymmet längre ner på gatan. Det var helt tomt och jag kunde skratta högt åt mina poddar mellan övningarna. Älskar när jag har gymmet för mig själv och det händer aldrig på stora gymmet dit jag går mest. Sen körde jag kylskåpsrensning till middag vilket resulterade i en toppengod wok. Har också hunnit rensa hårddisken på datorn, lagt över en massa på min externa hårddisk och bokat tvättstugan. Tänk om man kunde vara så produktiv varje dag?

Vecka 1, dag 7

Det gör ont i magen på mig när jag tänker på den ensamhet och utanförskap som måste finnas för att någon ska komma till en punkt där de inte har mer att leva för än tanken på att i något störres namn, dö. Nu vet vi ju inte så mycket om denna man och hans motivation, om det var spontant eller planerat... men vi vet att han stal barn från mammor och pappar, någons son och någons dotter. För alltid. För vaddå? För att sätta skräck i oss? För att slå sönder ett tryggt samhälle från insidan? För att protestera mot det han vägrat lämna när han fick domen om utvisning? Man fylls av sorg och frågor och man har inga svar och ingenting man kan ge de familjer han slitit sönder med sin vansinnesfärd genom Stockholm.
 
Det kändes extra bra att få krama om min lillebror idag och samtidigt känner jag mig så ledsen för de anhöriga till fredagens offer som står tomhänta nu.
 
Lördag morgon stod jag 06.45 nere i tvättstugan och tittade ut genom källarfönstren på ett trött och grådisigt Stockholm. Det duggregnade uppgivet medan jag gick på tysta gator till ICA Maxi för att köpa frukost. Alla morgonpigga i butiken var dämpade och tysta i gångarna och ett försiktigt "visst fixar vi det här?" hängde som i luften. När söndag morgon kom så badade Stockholm i solsken och jag promenerade tillbaka in till stan. Det kändes som en helt ny och en alldeles gammal stad på samma gång.
 
Före middagen mötte jag min bror vid gymmet och vi tog ut oss rejält i de för en gångs skull halvtomma lokalerna. Efteråt lagade vi biff med bambuskott till middag samtidigt som vi lagade kyckling i ugnen till nästa veckas matlådor. Vi tittade på Planet Earth och mindes gamla svenska band och hits från tidigt 2000-tal och tittade på gamla musikvideor. Det är sådana här kvällar jag känner enorm tacksamhet för fina syskonrelationer och det faktum att vad man än vill ge sig in i så finns det alltid någon som hakar på och hejar på!
 
I morgon blir det jobb uppe på kontoret innan simhallen för en timmes simning och sen eventplanering inför sommaren. Med ett så pass bra träningspass i ryggen känner jag mig redo för ytterligare en utmaningsvecka.
 
 

Årets äventyr

Omväxling förnöjer! I morse var jag sur och grinig en stund. Jag hade inte sovit så gott och kände mig lite stressad av oklar anledning. Detta trots att jag visste att jag hade ett spännande möte på jobbet och jag vaknade med lagom mycket träningsvärk. Det är lätt då att man låter det humöret styra resten av dagen då. Bestämde mig för att det vore dumt och gjorde en klassisk lista över vad som nog och definitivt ligger och skaver. Det gick ganska fort att erkänna för mig själv att jag tyckte att jag hade prioriterat lite dumt i ett par dagar och kände att jag låg efter i min eventplanering till sommaren. Därför pusslade jag om i agendan efter jobbet och såg till att ta tag i "skavsåret". En annan del av min 13-veckorsutmaning till mig själv är nämligen att lyssna mer på mig själv och vara ärligare med mig själv när jag märker att jag har något som stressar.
 
Därför dedikerade jag eftermiddag till att rodda lite med både eventet i Chicago och i Stockholm i sommar. Det är fortfarande massor att göra såklart och jag har lite mindre tid på mig den här gången än vanligt men vi provar nya saker den här gången och det känns speciellt roligt att få flytta eventet till kära Stockholm för första gången.
 
 
När jag och James hade första eventet i Europa 2015 så var det många som reagerade med att tvivla på om de faktiskt kunde resa själva, hade frågor som var intelligenta nog, om de skulle ha något intressant att säga... Jag tog emot så många mail från människor från olika länder som kände att Köpenhamn låg på andra sidan jordklotet. För vissa hade Köpenhamn lika gärna kunnat ligga på månen. Det slog mig att sådant som jag tog som självklart - att det går hur bra som helst att boka ett flyg och dra iväg själv för att träffa nya vänner under vägen, finns det andra som är livrädda för eller helt säkra på inte alls går. Jag är glad idag över att många lät sig övertalas och fortarande idag delar med sig till mig av sina upplevelser. Att komma till Köpenhamn gick så bra att de nu reser ännu längre och konversationerna i Köpenhamn öppnade upp för nya vänskaper och långa mailväxlingar som betyder något alldeles speciellt. Det påminner mig varje dag om att även det mest random och galna äventyr är värt pirret i magen. Man lär sig alltid något nytt och varje dag är en möjlighet att träffa nya människor att vara modig tillsammans med.
 
#happichallenge

Vecka 1, dag 2

För att det är vår ('vårkänslor' är enligt mig svenska språkets vackraste ord) och jag känner att det är lättare att behålla motivationen när man har lite struktur så har jag designat en liten 13-veckorsutmaning till mig själv, både i och utanför gymmet och simhallen skulle man kunna säga. Utmaningar är roliga i allmänhet och jag älskar när saker går synligt frammåt. Som barn packade jag valsedlar hemma vid köksbordet, det är sådant man gör när man har en mamma som är politiker, och tyckte det var roligt att se hur superstora högen av valsedlar krympte för varje packat kuvert. Samma sak med andra listor som ska betas av. Känslan av att få bocka av något på en Att göra-lista är bland det bästa som finns. 13 veckor lång är utmaningen mest för att jag ville att det skulle kännas överskådligt samtidigt som det inte var allt för tillfälligt men också för att det blir ett naturligt avbrott i rutinen hur som helst om 13 veckor då jag reser till USA för ett event som jag arrangerar tillsammans med en skådespelarvän.
 
En av de personer som inspirerar mig mest och framförallt underhåller mig bäst på youtube är Whitney Simmons. Hon har underbar energi som jag ibland själv inte alltid kan gräva fram och jag tycker samtidigt som hon har en rejäl dos med humor att hon också är duktig på att sätta ihop faktiskt användbara workouts. Ibland fastnar man i ett mönster annars där man gör lite samma sak vecka ut och vecka in och då vet jag att jag tröttnar tillslut. Inspirerad och peppad av henne har jag alltså designat ett schema för mig själv där 4 av 5 träningsdagar i veckan är en rejäl utmaning som trappas upp varje vecka. Mycket nytt blir det, mycket lämna min comfort zone och mycket träningsvärk såhär i början... och det är ju superspännande! Kul att testa och se vad man kan göra om en mpnad som man inte kan nu liksom.
 
 
Nu har jag precis påbörjat min egen utmaning som jag designat för mig själv (och den inkluderar även saker som att jag ska vara mer noggrann med min hudvårdsrutin, inte slarva med att äta frukost, dricka minst 8 glas vatten om dagen, ta tid till att meditera varje dag igen, sova mer och ha en mobilfri eftermiddag i veckan) men av egen erfarenhet vet jag att första veckan är svårast. Efter ett tag kommer man in i det och har man hittat rätt motivation så tröttnar man inte utan blir mer taggad. För mig var det stort att lägga till två minuter på min ordinarie cardio-tid idag samt att öka tempot rejält från förra veckan och känna att det finns mer att ta av. Med en allvarlig ryggskada bakom mig så minns jag väl hur det var att under flera månaders tid inte ens kunna gå mellan sovrummet och köket hemma... så ibland pirrar det i magen av lycka att jag ens kan springa igen. 
 
Just när det kommer till träning så är det nog många som ibland frestas av att låta någon slags inre eller yttre kritik eller upplevd press från något håll vara det som puttar in en i gymmet eller i en diet som man kanske inte själv egentligen är så taggad på. Dumt av många skäl! Bättre då att låta någon som Whitney istället påminna en om att det är en helt egen och personlig resa som man kan hoppa på av ren kärlek till sig själv. Det kan vara en förändring som inte alls har med träning att göra (som sagt har jag lovat mig själv att prova att sova mer i 13 veckor) men det viktiga är att man respekterar sig själv nog för att ta tiden och kraften som krävs för att identifiera vad som skulle kunna ge mer och viktig energi och våga utmana sig själv för att hitta den. Det kan man riktigt unna sig.
 
#happichallenge