Sanningen

Fick en otroligt viktig påminnelse i morse om vikten av att inte låta osäkerhet eller negativa tankar springa iväg med hela ens världsbild. För så lätt är det när tvivel drar åt sig mer och mer mental energi och äter sig igenom allt annat. Hjärnan rusar i förväg och bygger upp hinder tvärs över öppna vägar och låser dörrar som egentligen står på glänt.

Varje kväll tar jag tid till att varva ner och samla mig själv. Jag identifierar tankarna och släpper taget. Jag släpper snöret och låter tanken lösas upp och flyta iväg, helt utan att döma mig själv eller tanken. Det är svårt och i början nästintill omöjligt om man som jag är besatt av att behålla kontrollen och hårdgranska allting. Men jag övar och arbetar aktivt på att bli bättre på att inte släpas med när hjärnan konstruerar spöken av allt som någonsin hänt eller sagts (speciellt om man ligger vaken kl. 03.45... varför hoppar alla saker man någonsin sa i fjärde klass upp som gubben i hjärnlådan just då?) men igår var jag halvvägs till Hopplösheten lagom till läggdags. Det börjar med något litet, en tyst liten viskning i bakhuvudet om någonting jag inte kan kontrollera eller inte anser mig själv gjort bra nog. Det gnager där ett tag, kliar under huden och vill ha uppmärksamhet... Just igår var det en sak jag missat att dubbelkolla, en praktisk sak helt enkelt som jag tyckte jag varit dum som jag inte försäkrat mig om hade gått igenom som det skulle. Jag hade inte missat att göra min del egentligen, men ändå höll jag mig själv ytterst ansvarig när jag upptäckte att det i alla fall inte riktigt var helt färdigt. Tankarna snurrade på och jag byggde en arme av negativa konsekvenser och färglade mentala orosmoln i mörkgrått och svart. Hela dagen lät jag min hjärna slita i min verklighet tills tusen olika tankemönster hade bildats och fått fritt spelrum att bryta ner min självkänsla och mitt humör. Där och då var jag så självkritisk och hjärnan byggde på så snabbt med olika tankar och konsekvenser att jag inte alls reflekterade över hur lite av denna katastrof som jag faktiskt var del av eller kunde påverka.

Det var inte förrän i morse när telefonen ringde och jag hörde en helt annan världsdel i bakgrunden som jag blev som tillbakakastad till här och nu och fick perspektiv. Nuet var det enda nu jag hade och alla katastrofala konsekvenser av min självutnämna oduglighet hade aldrig formats eller fått liv. Hur ofta skapar vi själva vår oro? Hur ofta skaver tankarna i huvudet utan att vi riktigt vågar sitta helt stilla med dem och observera dem för exakt vad de är istället för att rusa vidare med nästa och nästa? Hur ofta försöker vi att distrahera oss själva med ny information eller information som vi intalar oss själva stärker den uppfattning vår hjärna redan rusat iväg med? Hur ofta sitter vi och riktigt stannar upp tillsammans med våra tankar för att ta reda på om de är sanna eller inte?
 
Jag vet mitt svar.
 
 
Jag bar i alla fall lättnaden med mig resten av dagen. Samtalet var som vanligt en vild blandning av kreativa ideer, skratt och erkännanden av rädslor med familjära pauser för vardagsbestyr och indhandlingar, i en helt annan tidszon och på en helt annan kontinent. Nu ska jag i alla fall göra en sallad att ta med till jobbet i morgon och ta fram en svart klänning som ska strykas. I morgon är det exakt ett år sedan jag förlorade mannen som var så mycket pappa för mig som en man någonsin kan vara. En man som lovade att hela världen var min och att han stolt skulle stötta varje steg jag tog. Tillslut var det cancer som tog honom men jag tar fortfarande varje steg och andetag, i hans ära.

En gammal vän

Just nu känns det som att jag levet på lånad energi och måste illa kvickt komma på hur jag ska framkalla samma gnista i mig själv. I morgon börjar jag min utmaning som fyrtornet i mitt liv satt reglerna för. Alla electronics, alltså datorn, iPaden och telefonen ska bannlysas från sovrummet under kvälls- och nattetid och jag ska ta 40 minuter varje dag till att meditera och varva ner. Han är övertygad om att ska någonting ske i mitt liv så ska det vara ett projekt jag kan projektleda och få människor på denna jord känner mig så väl och ser rakt igenom mig på det sättet han gör. Det innebär att jag också litar på hans infall och förstår att om han tror att det är det som krävs för att i alla fall börja arbeta med mina sömnproblem, så är det så vi ska göra det. 21 dagar senare så får vi se om det gett effekt. Hur som helst ska jag skriva dagbok under tiden och verkligen göra mitt bästa för att inte bara låta min hjärna styra mig, utan faktiskt bestämma vad jag vill också.
 
För att förbereda mig inför utmaningen så har jag laddat ner en app som jag brukade använda mycket förra året men som av någon anledning inte hamnade på telefonen när jag bytte jobb och fick ny iPhone. Appen heter Calm och jag har också deras bok, Calm - calm the mind, change the world. Appen (och även deras hemsida) fungerar som en timer men har också så kallade "guided meditation"-program att välja bland. Man kan också välja bakgrundsljud som t.ex regn, vågor eller vind som blåser genom en åker om man bara vill ha något att slappna av till. Nu har jag dammat av kontot igen och ser fram emot att tjuvstarta med en 5-minuters session ikväll innan jag går och lägger mig. 
 
Bild från calm.com
 
Innan det är dags att varva ner för kvällen så ska jag gå och handla ingredienserna till en vegansk version av Flygande Jakob och förbereda lunchlådor till den kommande jobbveckan. Efter jobbet i morgon ska jag gå och simma och förhoppningsvis hinner jag sitta kvar i bastun en stund också. Jag är tacksam för att helt slippa "måndags-ångest" med mitt nuvarande jobb och ser alltid fram emot att komma in till kontoret. I höst får jag varva kontoret med nya spännande sidoprojekt som riktigt får det att kittla till i magen när jag tänker på dem! Jag kommer så ofta på mig själv med att inte göra saker för att jag inte riktigt vågar lita på min egen förmåga. Till min stora förskräckelse så litar dock J alldeles hundratioprocentigt på just min förmåga och då kan jag ju inte dra i nödbromsen. Jag litar ju på hans omdöme och då finns det ju ingen anledning att inte lita på mig själv.
 
Det ska bli som jag vill. Det har jag bestämt.

När något tar slut

Jag har alltid älskat känslan av en nystart. Som barn tyckte jag alltid det mysigaste och vackraste med sommarlovets sista dagar var att få längta till en ny skoltermin och känna och klämma på nya höstskor och en ryggsäck som aldrig använts tidigare. Att få nya pennor i skolan var en höjdpunkt varje år och den fina helt oanvända loggboken med vita, tomma blad kunde fyllas med vad som helst. Det var ju det som var så vackert - allting låg framför mig.
 
Som vuxen har jag mest varit rädd för den sortens nystart som inneburit något slags avslut, och det är väl alla. Finns ingenting nytt som kan börja utan att någonting annat dör först och jag ser nu att jag tagit många beslut de senaste åren baserat på rädsla. Jag har krånglat mig runt, över och under de djupa, svarta hål som uppenbarat sig och aldrig tagit tag i varför jag känner som jag känner eller vågat lita på att det finns någonting annat på andra sidan. Efter en sommar med en av de personer som inspirerar mig mest och som vågar tala mer sanning än någon annan jag känner så är jag redo att säga farväl till det som måste ligga bakom mig - och oss, och blicka framåt. Medan jag varit upptagen med att hoppa hage och leka inte nudda mark runt allt som jag trott skulle kunna förgöra mig har jag helt tappat fokus. Jag har glömt vad jag vill och var jag vill komma. Jag har glömt att livet ju är här och nu och om jag inte lever det för mig själv, vad gör jag då med det? J bad mig sätta upp några kategorier av viktiga grundpelare i mitt liv och vad jag vill att de ska bestå av. Det faktum att jag knappt kunde traggla mig igenom övningen var skrämmande men också del i mitt uppvaknande. Han fick mig att öppna ögonen för hur livrädd jag är och har varit, för att etablera mig själv i mitt eget sammanhang. Istället har jag ursäktat min egen existens för mig själv och hoppats på att det stora i livet, det där som vänder upp och ner på hela ens värld, skulle visa vägen en dag. Men det handlar inte om det och definitivt inte på att distrahera sig själv medan man väntar. Det handlar om alla tusentals pyttesmå steg och val, varje dag, och var man vill att vägen ska leda.
 
För första gången måste jag våga blicka innåt. Jag har sökt efter svar på alla andra ställen.
 
 
 
Jag är tillbaka i Stockholm. Sommaren är slut, även om augusti precis bara har börjat och genom fönstret ser jag den upplysta kontorsbyggnaden på andra sidan parken. Den reser sig stolt mellan de gräna trädkronorna och väntar på måndagsmorgonen då så många av oss är tillbaka efter semestern. Pennorna på skrivbordet är de samma förstås men det känns i alla fall lite som sommarlovets sista dag innan en ny termin. Jag kokar brocolli till min tofu-gryta med mango och kokosmjölk och förbereder matlåda till lunchen i morgon. Jag har nybäddat i sängen och simkläderna packade i ryggsäcken - redo för simhallen efter jobbet. Precis som vanligt fast inte alls, för jag känner varje medvetet och ärligt val i hela kroppen. Jag vågar lyssna på varje litet ja och varje litet nej min kropp sender mig och jag vågar vara vaken.