När något tar slut

Jag har alltid älskat känslan av en nystart. Som barn tyckte jag alltid det mysigaste och vackraste med sommarlovets sista dagar var att få längta till en ny skoltermin och känna och klämma på nya höstskor och en ryggsäck som aldrig använts tidigare. Att få nya pennor i skolan var en höjdpunkt varje år och den fina helt oanvända loggboken med vita, tomma blad kunde fyllas med vad som helst. Det var ju det som var så vackert - allting låg framför mig.
 
Som vuxen har jag mest varit rädd för den sortens nystart som inneburit något slags avslut, och det är väl alla. Finns ingenting nytt som kan börja utan att någonting annat dör först och jag ser nu att jag tagit många beslut de senaste åren baserat på rädsla. Jag har krånglat mig runt, över och under de djupa, svarta hål som uppenbarat sig och aldrig tagit tag i varför jag känner som jag känner eller vågat lita på att det finns någonting annat på andra sidan. Efter en sommar med en av de personer som inspirerar mig mest och som vågar tala mer sanning än någon annan jag känner så är jag redo att säga farväl till det som måste ligga bakom mig - och oss, och blicka framåt. Medan jag varit upptagen med att hoppa hage och leka inte nudda mark runt allt som jag trott skulle kunna förgöra mig har jag helt tappat fokus. Jag har glömt vad jag vill och var jag vill komma. Jag har glömt att livet ju är här och nu och om jag inte lever det för mig själv, vad gör jag då med det? J bad mig sätta upp några kategorier av viktiga grundpelare i mitt liv och vad jag vill att de ska bestå av. Det faktum att jag knappt kunde traggla mig igenom övningen var skrämmande men också del i mitt uppvaknande. Han fick mig att öppna ögonen för hur livrädd jag är och har varit, för att etablera mig själv i mitt eget sammanhang. Istället har jag ursäktat min egen existens för mig själv och hoppats på att det stora i livet, det där som vänder upp och ner på hela ens värld, skulle visa vägen en dag. Men det handlar inte om det och definitivt inte på att distrahera sig själv medan man väntar. Det handlar om alla tusentals pyttesmå steg och val, varje dag, och var man vill att vägen ska leda.
 
För första gången måste jag våga blicka innåt. Jag har sökt efter svar på alla andra ställen.
 
 
 
Jag är tillbaka i Stockholm. Sommaren är slut, även om augusti precis bara har börjat och genom fönstret ser jag den upplysta kontorsbyggnaden på andra sidan parken. Den reser sig stolt mellan de gräna trädkronorna och väntar på måndagsmorgonen då så många av oss är tillbaka efter semestern. Pennorna på skrivbordet är de samma förstås men det känns i alla fall lite som sommarlovets sista dag innan en ny termin. Jag kokar brocolli till min tofu-gryta med mango och kokosmjölk och förbereder matlåda till lunchen i morgon. Jag har nybäddat i sängen och simkläderna packade i ryggsäcken - redo för simhallen efter jobbet. Precis som vanligt fast inte alls, för jag känner varje medvetet och ärligt val i hela kroppen. Jag vågar lyssna på varje litet ja och varje litet nej min kropp sender mig och jag vågar vara vaken.
 
 
 
 

Att återvända...

Det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer hem från USA (spelar nästan ingen roll vilken stad det är) så går jag in i en liten mini-depression och jag tvivlar på om jag gjort rätt som ändå valt Europa. Ingenting är hugget i sten såklart men vi är otroligt priviligerade inom EU som kan välja och vraka ganska fritt när det gäller var vi vill leva och bo. Så fort det istället handlar om USA eller Kanada så blir det genast med komplicerat.
 
Jag älskar Stockholm och jag älskar att ha min familj i närheten. Det när någonting jag inte tar förgivet då det inte alls var fallet de sista 12 åren när jag bodde utomlands. Samtidigt tänds den där äventyrslusten inom mig varje gång jag åker över till USA för att jobba eller umgås med vänner. Väl hemma igen känner jag mig klaustrofobisk och instängd. Gatorna inne i Stockholm känns trånga och små och jag hör en liten röst innuti mig viska, "är äventyret slut nu?" Är det här jag ska slå mig ner? Är det här jag ska betala oskälig hyra eller betala av ett bolån för en alldeles för liten lägenhet tills jag dör?
 
Jag går liksom in i en dimma där jag inte riktigt orkar svara på pigga sms eller hänga med i chatten på facebook. Jag ligger i sängen och slötittar på hemnet-appen och Pinterest omvartannat och försöker reda ut vad jag känner och vill. Jag vill rusa fram och pausa livet, på samma gång. Jag älskar ju å ena sidan vardagsrutiner. Jag tycker om trygghet och att veta exakt vad som händer runt hörnet... men å andra sidan tröttnar jag lätt och vill ut och se och uppleva mer. Jag vill skaka om och vända upp och ner på livet. Jag vill lära mig nya saker och utforska nya kvarter.
 
I Chicago hyrde jag och James en lägenhet som jag komiskt nog haft bilder på sparade på Pinterest, långt innan den här resan! Lägenheten tillhör Yana som bloggar och är allmänt supercool. Hennes lägenhet var verkligen helt enligt både min och James smak och James sa med en gång när vi kom in att han önskade att han kunde träffa henne.
 
Chicago överaskade mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men det är verkligen en fin stad som ligger otroligt fint vid den sydvästra änden av Lake Michigan. Staden bjöd på strålande väder (det hjälper alltid), glada trevliga människor och en fantastiskt fin skyline. I det stora hela påminde Chicago mycket om Vancouver i Kanada. Jag åker hemskt gärna tillbaka... och allra helst hade jag inte åkt därifrån alls. Precis som jag, om jag fick välja, aldrig hade lämnat Vancouver heller... eller Los Angeles eller New York för den delen. Hjärtat blöder varje gång jag åker tillbaka till flygplatsen för att återvända till Europa samtidigt som jag ju intalat mig själv i så många år att jag inte vill bo i USA.
 
Det hjälper väl inte heller förstås att jag nu sitter i ett gråmulet Stockholm som inte verkar bli varmare än 21 grader på sommaren och är väl medveten om att snart är det vinter igen. Den här sommaren är min första i Sverige sen jag gick på gymnasiet och jag saknar redan London och "riktig" sommar som börjar redan till Påsk och håller i sig långt in i september. Hur vet man att man väljer rätt? Hur vet man vad som är hemma?

Årets äventyr

Omväxling förnöjer! I morse var jag sur och grinig en stund. Jag hade inte sovit så gott och kände mig lite stressad av oklar anledning. Detta trots att jag visste att jag hade ett spännande möte på jobbet och jag vaknade med lagom mycket träningsvärk. Det är lätt då att man låter det humöret styra resten av dagen då. Bestämde mig för att det vore dumt och gjorde en klassisk lista över vad som nog och definitivt ligger och skaver. Det gick ganska fort att erkänna för mig själv att jag tyckte att jag hade prioriterat lite dumt i ett par dagar och kände att jag låg efter i min eventplanering till sommaren. Därför pusslade jag om i agendan efter jobbet och såg till att ta tag i "skavsåret". En annan del av min 13-veckorsutmaning till mig själv är nämligen att lyssna mer på mig själv och vara ärligare med mig själv när jag märker att jag har något som stressar.
 
Därför dedikerade jag eftermiddag till att rodda lite med både eventet i Chicago och i Stockholm i sommar. Det är fortfarande massor att göra såklart och jag har lite mindre tid på mig den här gången än vanligt men vi provar nya saker den här gången och det känns speciellt roligt att få flytta eventet till kära Stockholm för första gången.
 
 
När jag och James hade första eventet i Europa 2015 så var det många som reagerade med att tvivla på om de faktiskt kunde resa själva, hade frågor som var intelligenta nog, om de skulle ha något intressant att säga... Jag tog emot så många mail från människor från olika länder som kände att Köpenhamn låg på andra sidan jordklotet. För vissa hade Köpenhamn lika gärna kunnat ligga på månen. Det slog mig att sådant som jag tog som självklart - att det går hur bra som helst att boka ett flyg och dra iväg själv för att träffa nya vänner under vägen, finns det andra som är livrädda för eller helt säkra på inte alls går. Jag är glad idag över att många lät sig övertalas och fortarande idag delar med sig till mig av sina upplevelser. Att komma till Köpenhamn gick så bra att de nu reser ännu längre och konversationerna i Köpenhamn öppnade upp för nya vänskaper och långa mailväxlingar som betyder något alldeles speciellt. Det påminner mig varje dag om att även det mest random och galna äventyr är värt pirret i magen. Man lär sig alltid något nytt och varje dag är en möjlighet att träffa nya människor att vara modig tillsammans med.
 
#happichallenge