Sanningen

Fick en otroligt viktig påminnelse i morse om vikten av att inte låta osäkerhet eller negativa tankar springa iväg med hela ens världsbild. För så lätt är det när tvivel drar åt sig mer och mer mental energi och äter sig igenom allt annat. Hjärnan rusar i förväg och bygger upp hinder tvärs över öppna vägar och låser dörrar som egentligen står på glänt.

Varje kväll tar jag tid till att varva ner och samla mig själv. Jag identifierar tankarna och släpper taget. Jag släpper snöret och låter tanken lösas upp och flyta iväg, helt utan att döma mig själv eller tanken. Det är svårt och i början nästintill omöjligt om man som jag är besatt av att behålla kontrollen och hårdgranska allting. Men jag övar och arbetar aktivt på att bli bättre på att inte släpas med när hjärnan konstruerar spöken av allt som någonsin hänt eller sagts (speciellt om man ligger vaken kl. 03.45... varför hoppar alla saker man någonsin sa i fjärde klass upp som gubben i hjärnlådan just då?) men igår var jag halvvägs till Hopplösheten lagom till läggdags. Det börjar med något litet, en tyst liten viskning i bakhuvudet om någonting jag inte kan kontrollera eller inte anser mig själv gjort bra nog. Det gnager där ett tag, kliar under huden och vill ha uppmärksamhet... Just igår var det en sak jag missat att dubbelkolla, en praktisk sak helt enkelt som jag tyckte jag varit dum som jag inte försäkrat mig om hade gått igenom som det skulle. Jag hade inte missat att göra min del egentligen, men ändå höll jag mig själv ytterst ansvarig när jag upptäckte att det i alla fall inte riktigt var helt färdigt. Tankarna snurrade på och jag byggde en arme av negativa konsekvenser och färglade mentala orosmoln i mörkgrått och svart. Hela dagen lät jag min hjärna slita i min verklighet tills tusen olika tankemönster hade bildats och fått fritt spelrum att bryta ner min självkänsla och mitt humör. Där och då var jag så självkritisk och hjärnan byggde på så snabbt med olika tankar och konsekvenser att jag inte alls reflekterade över hur lite av denna katastrof som jag faktiskt var del av eller kunde påverka.

Det var inte förrän i morse när telefonen ringde och jag hörde en helt annan världsdel i bakgrunden som jag blev som tillbakakastad till här och nu och fick perspektiv. Nuet var det enda nu jag hade och alla katastrofala konsekvenser av min självutnämna oduglighet hade aldrig formats eller fått liv. Hur ofta skapar vi själva vår oro? Hur ofta skaver tankarna i huvudet utan att vi riktigt vågar sitta helt stilla med dem och observera dem för exakt vad de är istället för att rusa vidare med nästa och nästa? Hur ofta försöker vi att distrahera oss själva med ny information eller information som vi intalar oss själva stärker den uppfattning vår hjärna redan rusat iväg med? Hur ofta sitter vi och riktigt stannar upp tillsammans med våra tankar för att ta reda på om de är sanna eller inte?
 
Jag vet mitt svar.
 
 
Jag bar i alla fall lättnaden med mig resten av dagen. Samtalet var som vanligt en vild blandning av kreativa ideer, skratt och erkännanden av rädslor med familjära pauser för vardagsbestyr och indhandlingar, i en helt annan tidszon och på en helt annan kontinent. Nu ska jag i alla fall göra en sallad att ta med till jobbet i morgon och ta fram en svart klänning som ska strykas. I morgon är det exakt ett år sedan jag förlorade mannen som var så mycket pappa för mig som en man någonsin kan vara. En man som lovade att hela världen var min och att han stolt skulle stötta varje steg jag tog. Tillslut var det cancer som tog honom men jag tar fortfarande varje steg och andetag, i hans ära.

En gammal vän

Just nu känns det som att jag levet på lånad energi och måste illa kvickt komma på hur jag ska framkalla samma gnista i mig själv. I morgon börjar jag min utmaning som fyrtornet i mitt liv satt reglerna för. Alla electronics, alltså datorn, iPaden och telefonen ska bannlysas från sovrummet under kvälls- och nattetid och jag ska ta 40 minuter varje dag till att meditera och varva ner. Han är övertygad om att ska någonting ske i mitt liv så ska det vara ett projekt jag kan projektleda och få människor på denna jord känner mig så väl och ser rakt igenom mig på det sättet han gör. Det innebär att jag också litar på hans infall och förstår att om han tror att det är det som krävs för att i alla fall börja arbeta med mina sömnproblem, så är det så vi ska göra det. 21 dagar senare så får vi se om det gett effekt. Hur som helst ska jag skriva dagbok under tiden och verkligen göra mitt bästa för att inte bara låta min hjärna styra mig, utan faktiskt bestämma vad jag vill också.
 
För att förbereda mig inför utmaningen så har jag laddat ner en app som jag brukade använda mycket förra året men som av någon anledning inte hamnade på telefonen när jag bytte jobb och fick ny iPhone. Appen heter Calm och jag har också deras bok, Calm - calm the mind, change the world. Appen (och även deras hemsida) fungerar som en timer men har också så kallade "guided meditation"-program att välja bland. Man kan också välja bakgrundsljud som t.ex regn, vågor eller vind som blåser genom en åker om man bara vill ha något att slappna av till. Nu har jag dammat av kontot igen och ser fram emot att tjuvstarta med en 5-minuters session ikväll innan jag går och lägger mig. 
 
Bild från calm.com
 
Innan det är dags att varva ner för kvällen så ska jag gå och handla ingredienserna till en vegansk version av Flygande Jakob och förbereda lunchlådor till den kommande jobbveckan. Efter jobbet i morgon ska jag gå och simma och förhoppningsvis hinner jag sitta kvar i bastun en stund också. Jag är tacksam för att helt slippa "måndags-ångest" med mitt nuvarande jobb och ser alltid fram emot att komma in till kontoret. I höst får jag varva kontoret med nya spännande sidoprojekt som riktigt får det att kittla till i magen när jag tänker på dem! Jag kommer så ofta på mig själv med att inte göra saker för att jag inte riktigt vågar lita på min egen förmåga. Till min stora förskräckelse så litar dock J alldeles hundratioprocentigt på just min förmåga och då kan jag ju inte dra i nödbromsen. Jag litar ju på hans omdöme och då finns det ju ingen anledning att inte lita på mig själv.
 
Det ska bli som jag vill. Det har jag bestämt.

Vecka 1, dag 7

Det gör ont i magen på mig när jag tänker på den ensamhet och utanförskap som måste finnas för att någon ska komma till en punkt där de inte har mer att leva för än tanken på att i något störres namn, dö. Nu vet vi ju inte så mycket om denna man och hans motivation, om det var spontant eller planerat... men vi vet att han stal barn från mammor och pappar, någons son och någons dotter. För alltid. För vaddå? För att sätta skräck i oss? För att slå sönder ett tryggt samhälle från insidan? För att protestera mot det han vägrat lämna när han fick domen om utvisning? Man fylls av sorg och frågor och man har inga svar och ingenting man kan ge de familjer han slitit sönder med sin vansinnesfärd genom Stockholm.
 
Det kändes extra bra att få krama om min lillebror idag och samtidigt känner jag mig så ledsen för de anhöriga till fredagens offer som står tomhänta nu.
 
Lördag morgon stod jag 06.45 nere i tvättstugan och tittade ut genom källarfönstren på ett trött och grådisigt Stockholm. Det duggregnade uppgivet medan jag gick på tysta gator till ICA Maxi för att köpa frukost. Alla morgonpigga i butiken var dämpade och tysta i gångarna och ett försiktigt "visst fixar vi det här?" hängde som i luften. När söndag morgon kom så badade Stockholm i solsken och jag promenerade tillbaka in till stan. Det kändes som en helt ny och en alldeles gammal stad på samma gång.
 
Före middagen mötte jag min bror vid gymmet och vi tog ut oss rejält i de för en gångs skull halvtomma lokalerna. Efteråt lagade vi biff med bambuskott till middag samtidigt som vi lagade kyckling i ugnen till nästa veckas matlådor. Vi tittade på Planet Earth och mindes gamla svenska band och hits från tidigt 2000-tal och tittade på gamla musikvideor. Det är sådana här kvällar jag känner enorm tacksamhet för fina syskonrelationer och det faktum att vad man än vill ge sig in i så finns det alltid någon som hakar på och hejar på!
 
I morgon blir det jobb uppe på kontoret innan simhallen för en timmes simning och sen eventplanering inför sommaren. Med ett så pass bra träningspass i ryggen känner jag mig redo för ytterligare en utmaningsvecka.
 
 

Årets äventyr

Omväxling förnöjer! I morse var jag sur och grinig en stund. Jag hade inte sovit så gott och kände mig lite stressad av oklar anledning. Detta trots att jag visste att jag hade ett spännande möte på jobbet och jag vaknade med lagom mycket träningsvärk. Det är lätt då att man låter det humöret styra resten av dagen då. Bestämde mig för att det vore dumt och gjorde en klassisk lista över vad som nog och definitivt ligger och skaver. Det gick ganska fort att erkänna för mig själv att jag tyckte att jag hade prioriterat lite dumt i ett par dagar och kände att jag låg efter i min eventplanering till sommaren. Därför pusslade jag om i agendan efter jobbet och såg till att ta tag i "skavsåret". En annan del av min 13-veckorsutmaning till mig själv är nämligen att lyssna mer på mig själv och vara ärligare med mig själv när jag märker att jag har något som stressar.
 
Därför dedikerade jag eftermiddag till att rodda lite med både eventet i Chicago och i Stockholm i sommar. Det är fortfarande massor att göra såklart och jag har lite mindre tid på mig den här gången än vanligt men vi provar nya saker den här gången och det känns speciellt roligt att få flytta eventet till kära Stockholm för första gången.
 
 
När jag och James hade första eventet i Europa 2015 så var det många som reagerade med att tvivla på om de faktiskt kunde resa själva, hade frågor som var intelligenta nog, om de skulle ha något intressant att säga... Jag tog emot så många mail från människor från olika länder som kände att Köpenhamn låg på andra sidan jordklotet. För vissa hade Köpenhamn lika gärna kunnat ligga på månen. Det slog mig att sådant som jag tog som självklart - att det går hur bra som helst att boka ett flyg och dra iväg själv för att träffa nya vänner under vägen, finns det andra som är livrädda för eller helt säkra på inte alls går. Jag är glad idag över att många lät sig övertalas och fortarande idag delar med sig till mig av sina upplevelser. Att komma till Köpenhamn gick så bra att de nu reser ännu längre och konversationerna i Köpenhamn öppnade upp för nya vänskaper och långa mailväxlingar som betyder något alldeles speciellt. Det påminner mig varje dag om att även det mest random och galna äventyr är värt pirret i magen. Man lär sig alltid något nytt och varje dag är en möjlighet att träffa nya människor att vara modig tillsammans med.
 
#happichallenge

Vecka 1, dag 2

För att det är vår ('vårkänslor' är enligt mig svenska språkets vackraste ord) och jag känner att det är lättare att behålla motivationen när man har lite struktur så har jag designat en liten 13-veckorsutmaning till mig själv, både i och utanför gymmet och simhallen skulle man kunna säga. Utmaningar är roliga i allmänhet och jag älskar när saker går synligt frammåt. Som barn packade jag valsedlar hemma vid köksbordet, det är sådant man gör när man har en mamma som är politiker, och tyckte det var roligt att se hur superstora högen av valsedlar krympte för varje packat kuvert. Samma sak med andra listor som ska betas av. Känslan av att få bocka av något på en Att göra-lista är bland det bästa som finns. 13 veckor lång är utmaningen mest för att jag ville att det skulle kännas överskådligt samtidigt som det inte var allt för tillfälligt men också för att det blir ett naturligt avbrott i rutinen hur som helst om 13 veckor då jag reser till USA för ett event som jag arrangerar tillsammans med en skådespelarvän.
 
En av de personer som inspirerar mig mest och framförallt underhåller mig bäst på youtube är Whitney Simmons. Hon har underbar energi som jag ibland själv inte alltid kan gräva fram och jag tycker samtidigt som hon har en rejäl dos med humor att hon också är duktig på att sätta ihop faktiskt användbara workouts. Ibland fastnar man i ett mönster annars där man gör lite samma sak vecka ut och vecka in och då vet jag att jag tröttnar tillslut. Inspirerad och peppad av henne har jag alltså designat ett schema för mig själv där 4 av 5 träningsdagar i veckan är en rejäl utmaning som trappas upp varje vecka. Mycket nytt blir det, mycket lämna min comfort zone och mycket träningsvärk såhär i början... och det är ju superspännande! Kul att testa och se vad man kan göra om en mpnad som man inte kan nu liksom.
 
 
Nu har jag precis påbörjat min egen utmaning som jag designat för mig själv (och den inkluderar även saker som att jag ska vara mer noggrann med min hudvårdsrutin, inte slarva med att äta frukost, dricka minst 8 glas vatten om dagen, ta tid till att meditera varje dag igen, sova mer och ha en mobilfri eftermiddag i veckan) men av egen erfarenhet vet jag att första veckan är svårast. Efter ett tag kommer man in i det och har man hittat rätt motivation så tröttnar man inte utan blir mer taggad. För mig var det stort att lägga till två minuter på min ordinarie cardio-tid idag samt att öka tempot rejält från förra veckan och känna att det finns mer att ta av. Med en allvarlig ryggskada bakom mig så minns jag väl hur det var att under flera månaders tid inte ens kunna gå mellan sovrummet och köket hemma... så ibland pirrar det i magen av lycka att jag ens kan springa igen. 
 
Just när det kommer till träning så är det nog många som ibland frestas av att låta någon slags inre eller yttre kritik eller upplevd press från något håll vara det som puttar in en i gymmet eller i en diet som man kanske inte själv egentligen är så taggad på. Dumt av många skäl! Bättre då att låta någon som Whitney istället påminna en om att det är en helt egen och personlig resa som man kan hoppa på av ren kärlek till sig själv. Det kan vara en förändring som inte alls har med träning att göra (som sagt har jag lovat mig själv att prova att sova mer i 13 veckor) men det viktiga är att man respekterar sig själv nog för att ta tiden och kraften som krävs för att identifiera vad som skulle kunna ge mer och viktig energi och våga utmana sig själv för att hitta den. Det kan man riktigt unna sig.
 
#happichallenge