Att återvända...

Det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer hem från USA (spelar nästan ingen roll vilken stad det är) så går jag in i en liten mini-depression och jag tvivlar på om jag gjort rätt som ändå valt Europa. Ingenting är hugget i sten såklart men vi är otroligt priviligerade inom EU som kan välja och vraka ganska fritt när det gäller var vi vill leva och bo. Så fort det istället handlar om USA eller Kanada så blir det genast med komplicerat.
 
Jag älskar Stockholm och jag älskar att ha min familj i närheten. Det när någonting jag inte tar förgivet då det inte alls var fallet de sista 12 åren när jag bodde utomlands. Samtidigt tänds den där äventyrslusten inom mig varje gång jag åker över till USA för att jobba eller umgås med vänner. Väl hemma igen känner jag mig klaustrofobisk och instängd. Gatorna inne i Stockholm känns trånga och små och jag hör en liten röst innuti mig viska, "är äventyret slut nu?" Är det här jag ska slå mig ner? Är det här jag ska betala oskälig hyra eller betala av ett bolån för en alldeles för liten lägenhet tills jag dör?
 
Jag går liksom in i en dimma där jag inte riktigt orkar svara på pigga sms eller hänga med i chatten på facebook. Jag ligger i sängen och slötittar på hemnet-appen och Pinterest omvartannat och försöker reda ut vad jag känner och vill. Jag vill rusa fram och pausa livet, på samma gång. Jag älskar ju å ena sidan vardagsrutiner. Jag tycker om trygghet och att veta exakt vad som händer runt hörnet... men å andra sidan tröttnar jag lätt och vill ut och se och uppleva mer. Jag vill skaka om och vända upp och ner på livet. Jag vill lära mig nya saker och utforska nya kvarter.
 
I Chicago hyrde jag och James en lägenhet som jag komiskt nog haft bilder på sparade på Pinterest, långt innan den här resan! Lägenheten tillhör Yana som bloggar och är allmänt supercool. Hennes lägenhet var verkligen helt enligt både min och James smak och James sa med en gång när vi kom in att han önskade att han kunde träffa henne.
 
Chicago överaskade mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men det är verkligen en fin stad som ligger otroligt fint vid den sydvästra änden av Lake Michigan. Staden bjöd på strålande väder (det hjälper alltid), glada trevliga människor och en fantastiskt fin skyline. I det stora hela påminde Chicago mycket om Vancouver i Kanada. Jag åker hemskt gärna tillbaka... och allra helst hade jag inte åkt därifrån alls. Precis som jag, om jag fick välja, aldrig hade lämnat Vancouver heller... eller Los Angeles eller New York för den delen. Hjärtat blöder varje gång jag åker tillbaka till flygplatsen för att återvända till Europa samtidigt som jag ju intalat mig själv i så många år att jag inte vill bo i USA.
 
Det hjälper väl inte heller förstås att jag nu sitter i ett gråmulet Stockholm som inte verkar bli varmare än 21 grader på sommaren och är väl medveten om att snart är det vinter igen. Den här sommaren är min första i Sverige sen jag gick på gymnasiet och jag saknar redan London och "riktig" sommar som börjar redan till Påsk och håller i sig långt in i september. Hur vet man att man väljer rätt? Hur vet man vad som är hemma?