Sanningen

Fick en otroligt viktig påminnelse i morse om vikten av att inte låta osäkerhet eller negativa tankar springa iväg med hela ens världsbild. För så lätt är det när tvivel drar åt sig mer och mer mental energi och äter sig igenom allt annat. Hjärnan rusar i förväg och bygger upp hinder tvärs över öppna vägar och låser dörrar som egentligen står på glänt.

Varje kväll tar jag tid till att varva ner och samla mig själv. Jag identifierar tankarna och släpper taget. Jag släpper snöret och låter tanken lösas upp och flyta iväg, helt utan att döma mig själv eller tanken. Det är svårt och i början nästintill omöjligt om man som jag är besatt av att behålla kontrollen och hårdgranska allting. Men jag övar och arbetar aktivt på att bli bättre på att inte släpas med när hjärnan konstruerar spöken av allt som någonsin hänt eller sagts (speciellt om man ligger vaken kl. 03.45... varför hoppar alla saker man någonsin sa i fjärde klass upp som gubben i hjärnlådan just då?) men igår var jag halvvägs till Hopplösheten lagom till läggdags. Det börjar med något litet, en tyst liten viskning i bakhuvudet om någonting jag inte kan kontrollera eller inte anser mig själv gjort bra nog. Det gnager där ett tag, kliar under huden och vill ha uppmärksamhet... Just igår var det en sak jag missat att dubbelkolla, en praktisk sak helt enkelt som jag tyckte jag varit dum som jag inte försäkrat mig om hade gått igenom som det skulle. Jag hade inte missat att göra min del egentligen, men ändå höll jag mig själv ytterst ansvarig när jag upptäckte att det i alla fall inte riktigt var helt färdigt. Tankarna snurrade på och jag byggde en arme av negativa konsekvenser och färglade mentala orosmoln i mörkgrått och svart. Hela dagen lät jag min hjärna slita i min verklighet tills tusen olika tankemönster hade bildats och fått fritt spelrum att bryta ner min självkänsla och mitt humör. Där och då var jag så självkritisk och hjärnan byggde på så snabbt med olika tankar och konsekvenser att jag inte alls reflekterade över hur lite av denna katastrof som jag faktiskt var del av eller kunde påverka.

Det var inte förrän i morse när telefonen ringde och jag hörde en helt annan världsdel i bakgrunden som jag blev som tillbakakastad till här och nu och fick perspektiv. Nuet var det enda nu jag hade och alla katastrofala konsekvenser av min självutnämna oduglighet hade aldrig formats eller fått liv. Hur ofta skapar vi själva vår oro? Hur ofta skaver tankarna i huvudet utan att vi riktigt vågar sitta helt stilla med dem och observera dem för exakt vad de är istället för att rusa vidare med nästa och nästa? Hur ofta försöker vi att distrahera oss själva med ny information eller information som vi intalar oss själva stärker den uppfattning vår hjärna redan rusat iväg med? Hur ofta sitter vi och riktigt stannar upp tillsammans med våra tankar för att ta reda på om de är sanna eller inte?
 
Jag vet mitt svar.
 
 
Jag bar i alla fall lättnaden med mig resten av dagen. Samtalet var som vanligt en vild blandning av kreativa ideer, skratt och erkännanden av rädslor med familjära pauser för vardagsbestyr och indhandlingar, i en helt annan tidszon och på en helt annan kontinent. Nu ska jag i alla fall göra en sallad att ta med till jobbet i morgon och ta fram en svart klänning som ska strykas. I morgon är det exakt ett år sedan jag förlorade mannen som var så mycket pappa för mig som en man någonsin kan vara. En man som lovade att hela världen var min och att han stolt skulle stötta varje steg jag tog. Tillslut var det cancer som tog honom men jag tar fortfarande varje steg och andetag, i hans ära.