Allt skulle ju bli något annat

Det känns som att jag gått omkring i en dimma av förvirring de senaste veckorna. Jag har verkligen duckat för allt som känts jobbigt och nervöst och bara fokuserat på en dag i taget. Det har gjort att jag nu när jag bara har några timmar kvar till sommarens USA-resa är mindre förberedd än jag är i vanliga fall. Jag måste fortfarande packa och jag har en lång Att göra-lista att beta av innan flyget går. Det är inte likt mig och i flera veckor har jag nästan levt mitt liv utanför min egen kropp. Jag har gett upp saker som egentligen är viktiga för mig och har satt mitt liv på paus medan dagarna bara tickat förbi. För ett par månader sedan fick jag magsår och jag sover dåligt igen. Det har verkligen inte blivit den vår och försommar som jag trodde det skulle bli.

 

Jag har så många saker som står på tur, saker jag vet att jag vill göra, men ändå gör jag inget av det. Det frustrerar mig att jag inte kan ta mig samman och trycka på någon slags power-knapp. Jag behöver ta ett skutt framåt för att känna att det händer något nu.

 

Lite av räddningen den här våren har i alla fall varit simhallen. Hade inte jag och min bror gått och simmat 1-2 gånger per vecka och verkligen hållt fast vid den rutinen så hade stressen som ligger och skaver totalt slagit ut allt annat i mitt liv. Jag kan känna en hård knut av oro och stress som ligger och växer i magen hela dagen innan jag och P träffas utanför badhuset och samma sekund som jag tar första simtaget så känner jag hur det släpper. Under den timmen som jag simmar är det som att tankarna svävar i luften framför mig istället för att de skaver och även om jag ibland snuddar vid samma saker som stressar mig i vanliga fall så känner jag att jag har bättre kontroll. Hela kvällen efteråt känns kroppen trött på helt rätt sätt och det går bättre att sova. Kunde jag spara den känslan i en liten ask och bära den med mig skulle vardagen vara lite lättare just nu.

 

Jag har verkligen lovat mig själv att så som jag mår nu, så vill jag aldrig må igen.