När något tar slut

Jag har alltid älskat känslan av en nystart. Som barn tyckte jag alltid det mysigaste och vackraste med sommarlovets sista dagar var att få längta till en ny skoltermin och känna och klämma på nya höstskor och en ryggsäck som aldrig använts tidigare. Att få nya pennor i skolan var en höjdpunkt varje år och den fina helt oanvända loggboken med vita, tomma blad kunde fyllas med vad som helst. Det var ju det som var så vackert - allting låg framför mig.
 
Som vuxen har jag mest varit rädd för den sortens nystart som inneburit något slags avslut, och det är väl alla. Finns ingenting nytt som kan börja utan att någonting annat dör först och jag ser nu att jag tagit många beslut de senaste åren baserat på rädsla. Jag har krånglat mig runt, över och under de djupa, svarta hål som uppenbarat sig och aldrig tagit tag i varför jag känner som jag känner eller vågat lita på att det finns någonting annat på andra sidan. Efter en sommar med en av de personer som inspirerar mig mest och som vågar tala mer sanning än någon annan jag känner så är jag redo att säga farväl till det som måste ligga bakom mig - och oss, och blicka framåt. Medan jag varit upptagen med att hoppa hage och leka inte nudda mark runt allt som jag trott skulle kunna förgöra mig har jag helt tappat fokus. Jag har glömt vad jag vill och var jag vill komma. Jag har glömt att livet ju är här och nu och om jag inte lever det för mig själv, vad gör jag då med det? J bad mig sätta upp några kategorier av viktiga grundpelare i mitt liv och vad jag vill att de ska bestå av. Det faktum att jag knappt kunde traggla mig igenom övningen var skrämmande men också del i mitt uppvaknande. Han fick mig att öppna ögonen för hur livrädd jag är och har varit, för att etablera mig själv i mitt eget sammanhang. Istället har jag ursäktat min egen existens för mig själv och hoppats på att det stora i livet, det där som vänder upp och ner på hela ens värld, skulle visa vägen en dag. Men det handlar inte om det och definitivt inte på att distrahera sig själv medan man väntar. Det handlar om alla tusentals pyttesmå steg och val, varje dag, och var man vill att vägen ska leda.
 
För första gången måste jag våga blicka innåt. Jag har sökt efter svar på alla andra ställen.
 
 
 
Jag är tillbaka i Stockholm. Sommaren är slut, även om augusti precis bara har börjat och genom fönstret ser jag den upplysta kontorsbyggnaden på andra sidan parken. Den reser sig stolt mellan de gräna trädkronorna och väntar på måndagsmorgonen då så många av oss är tillbaka efter semestern. Pennorna på skrivbordet är de samma förstås men det känns i alla fall lite som sommarlovets sista dag innan en ny termin. Jag kokar brocolli till min tofu-gryta med mango och kokosmjölk och förbereder matlåda till lunchen i morgon. Jag har nybäddat i sängen och simkläderna packade i ryggsäcken - redo för simhallen efter jobbet. Precis som vanligt fast inte alls, för jag känner varje medvetet och ärligt val i hela kroppen. Jag vågar lyssna på varje litet ja och varje litet nej min kropp sender mig och jag vågar vara vaken.
 
 
 
 
#1 - mammatillmirakel.blogg.se

Det är lite skräckblandad förtjusning det där med höstens nystart :) Kram